Hittade en text jag skrev förra året om mitt intryck av Parkour. :)

Tänk dig att du flyger fram… Nej, inte med vingar och inte med hjälp av farkoster. Det är bara du, dina armar och dina ben, som genom några explosiva rörelser lyfter dig upp och över både väggar och tak. Inga gränser, inga rätt eller fel – frihet i en värld av murar.

Du kan ta dig från ett ställe till ett annat - utan tvekan, hinder, eller motstånd… Istället för att gå runt muren du så ofta gått förbi, tar du ett lätt hopp över den. - Snabbare, effektivare och framförallt roligare. ”Där du ser ett hinder, ser jag en möjlighet” är en väldigt beskrivande mening för Parkour. Det finns inga hinder, bara olika sätt att ta sig över dem. Istället för att lägga energin på att gå hela vägen runt i ”problemens labyrint”, tar vi den härliga vägen rakt över den. Det är den mest effektiva, snabbaste - men konstigt nog, minst spridda vägen för att överkomma ett hinder – oavsett om det är fysiskt eller psykiskt. Detta är vad Parkour i grunden går ut på – att ta sig från punkt A till punkt B, på snabbast möjliga sätt.

Parkour är mer en konst än vad det är en sport. Vi uttrycker oss själva i en serie av rörelser. Världen är vår målarduk, kroppen är vår pensel och fantasin är våra färger! Vi får träna att släppa loss ”spärren” man växer upp med – den som tynger ner våra ben och som får oss att tveka innan ett hopp. Det är inte alltid lätt, men då man väl fått loss spärren inser man att den var tyngre än tricket i sig och en frihet växer fram inom en. Känslan att röra sig fritt genom staden, utan återvändsgränder eller för höga murar, det är den vi söker. Friheten.

Grundaren av Parkour är David Belle som upptäkte detta sätt att röra sig då han och några kompisar var ute och lekte kull som barn. De utvecklade sina rörelser för att ta sig fram snabbare och effektivare genom staden Lisses i Frankrike.

David Belle gav den tidigare odöpta sporten och konsten sitt namn ”Parkour”, som betyder ”konsten att röra sig”. Även om det var David Belle som grundade konsten har Parkour sina rötter långt tillbaka i tiden. Så länge det har funnits hinder har det funnits Parkour eftersom det återspeglas i allt vi gör. Därför har Parkour en egen populär filosofi som utgår ifrån att vara stark, givmild och att inte ge upp. Många utövare har detta som en livsstil och kan i vissa fall liknas vid en religion.

Jag själv snubblade in i sporten då jag hittade ett videoklipp på internet med några killar som klättrade upp för väggar och över hustaken. Det såg så enkelt ut, men ändå så svårt... De studsade, rullade, klättrade och hoppade över allt som kom i deras väg. Detta tilltalade mig på något sätt - att inte stanna eller ge upp, utan bara flyga fram över saker som om de vore av luft – och jag började leta efter någonstans att träna.

Efter ett tag lyckades jag hitta en grupp att träna med- men det har inte varit enkelt. I början kunde jag inte förstå hur jag skulle kunna göra det här? Det verkade nästan övernaturligt… Inte kunde en vanlig människa göra sådana här saker? Men eftersom jag alltid fått lära mig att ingenting är omöjligt så försökte jag… - Gång, på gång, gick jag emot den hårda spärren i mitt huvud som sa åt mig att detta inte gick. Och gång, på gång slog den tillbaka lika hårt, som för att skratta åt mina ynkliga försök. Sakta men säkert veks spärren till slut ner och det släppte för vissa trick. Ibland går det bra, ibland går det rent åt skogen. Men det gör inget, för även om jag inte alltid lyckas, även om jag är ensam tjej i ett gäng fullt av killar som ”bara köttar”, och även om jag inte är en av de bästa, så är Parkour och Freerunning något av det bästa jag vet. Mitt självförtroende har vuxit enormt och jag känner mig allt mer säkrare på de olika rörelserna. Ingen kan säga att jag gör fel – för det finns inga regler! (Förutom sunt förnuft). Det handlar om att hitta sin egen väg - på sitt eget sätt, och det kanske var just det som lockade mig från början… Det, att det faktiskt är ganska coolt, och friheten. För vem skulle inte känna sig cool då de hoppar fram över hustak och känner vinden under armarna som bara lyfter iväg en mot friheten. Det är lycka - det är Parkour.

//Moa Rosén